En ny vän

Idag fick Jonas och Frida barn, äntligen! En pojke otippat nog, och en stor en också. Med sina 4190 g och 52 cm är han redan i samma viktklass som våra söner.

Det ska bli sjukt roligt att träffas när ni har kommit hem!

UPDATE: Spana in den första bilden i Jonas blogg!

Ögondoktorns dom

Igår eftermiddag ringde de från ögonkliniken och sa att vi kunde få komma på en tid idag, så imorse traskade vi upp till sjukhuset. Vi var där kanske en timme. Först höll de bara på att titta på ögonen, men August och Julian tyckte såklart att det var läge att sova så det gick inte så bra.

Då fick de någon sorts pupillutvidgande dropp, och sen blev det nattorientering av det hela. Doktorn släckte ner i rummet och tog på sig vad som såg ut som en pannlampa, och efter att bokstavligen ha tittat pojkarna djupt i ögonen kunde han konstatera att allt verkar vara helt i sin ordning. Skönt!

När vi ändå hade en ögonläkare till hands passade vi på att fråga om en sak som varit uppe till diskussion ett par gånger; är ögonen fullväxta vid födseln? Nej nej, självklart är det inte så, det är lika mycket myt som att strutsar stoppar huvudet i sanden eller att man ser kinesiska muren från månen. Så var det med den saken.

Vad kan man säga...

Det här med tonår och identitetssökande känns ju ganska avlägset, men Julian har redan börjat prova på olika subkulturer. På BB var det hiphop som gällde, och i veckan blev det istället hårdrock varvat med lite nynazism.

Blue Monday

Imorgon är det alltså dags, då går jag tillbaka till jobbet på riktigt igen efter sex veckors pappaledighet. Förra veckan jobbade jag i och för sig, men bara halvtid så det blev någon sorst mjukstart.

Det kommer att bli väldigt konstigt att jobba tror jag. Jag har ju vant mig vid att vara hemma och ta hand om August och Julian tillsammans med Teres hela dagarna, och nu försvinner alltså åtta timmar per dag. Jag har svårt att förstå hur de få timmar som blir kvar på kvällen ska räcka till.

Det är i alla fall tur att jag har möjlighet att gå hem varje dag på lunchen, och att jag kan vara ganska flexibel med arbetstider och ledighet.

Att Teres ska vara hemma själv hela dagarna känns ju också konstigt. Det är ju minst sagt ett heltidsjobb att ta hand om två bebisar, men jag är säker på att hon kommer att klara det galant!

Ögonen

August


Julian

Doktorn kan komma

Igår var vi på BVC för det första läkarbesöket där. Det gick bra, läkaren lyssnade, klämde och tittade och tyckte att det mesta såg bra ut. Enda anmärkningen var att hon tyckte att Julian kanske skelade lite, och att hon inte såg om August fokuserade blicken.

Så vi blev remitterade till Ögonkliniken för att de ska kunna kolla att allt är ok. Men jag känner mig inte så orolig ändå, jag tycker att jag får ögonkontakt med både två nästan varje dag och det känns som det viktigaste.

Igår var också min och Teres treårsdag, men särskilt mycket firande blev det inte. Det är nog bara att inse att vi inte kommer att få särskilt mycket tid för oss själva den närmaste tiden... Vi får vänta till nästa år då vi kan lämna bort pojkarna en dag och istället fira med dunder och brak då!

Käk och kräk

Som de flesta bebisar gillar August och Julian det här med att äta. Typ var tredje timme blir det ljud i skällan och jag och Teres får rycka ut med nappflaskorna i högsta hugg.

Det som är lite jobbigt är att de också är väldigt förtjusta i att kräkas. Eller förtjusta vet jag inte, men kräks gör de i alla fall och ganska mycket dessutom. Så efter varje mål får vi torka spyor både på dom, på oss och på eventuella möbler. Vår soffa här hemma blir sig aldrig lik igen, och när vi är borta hos någon (som hos Tessan tidigare i veckan på bilden) är det inte utan att man blir lite orolig för vilka andra möbler som kan råka illa ut.

Vi har försökt oss på lite olika saker för att få bukt på problemet: rapning i tid och otid, olika sorters flaskor och nappar, olika matställningar mm, men inget verkar ge någon större effekt. Det lutar mer och mer åt att vi får leva med det här ett tag framöver, tills dess att deras magmunnar funkar som de ska.

Från BVC-håll är det mesta man får höra att "så länge de går upp i vikt gör det inget om de spyr". Och upp i vikt går de ju, men det känns ändå inte alltid som någon tröst. Det är i alla fall tur att vi har en tvättmaskin som kan ta hand om alla haklappar, trasor och kläder...